Redan tidigt var jag nyfiken på familjens ursprung. Vid ungefär 16, 17 års ålder bestämde jag mig för att ta initiativet, engagera mig mer och officiellt börja bygga ett eget släktträd.
För det ändamålet, efter att ha uttömt frågorna till de närmaste släktingarna, började jag med att ta telefonkatalogen och ringa alla Klamas som fanns listade där. Människors reaktioner var intressanta: några kände sig lika intresserade, ställde också frågor och utbytte information, medan andra var mer misstänksamma.
Jag besökte kyrkogårdar och kyrkor, tillbringade timmar med att bläddra i kyrkböckerna. Sidorna verkade oändliga. Jag var ytterst försiktig med dessa föremål av omätbart historiskt värde, och föreställde mig att min förfader för hundratals år sedan hade stått inför dem och satt sin signatur där.
På jakt efter dokument — 1977 års CG 125 som följde med under fältforskningen genom kolonierna och arkiven i Paraná.
När mina ögon fångade efternamnet var glädjen enorm. Som ett mål i fotboll. Jag kände mig som Indiana Jones, eller upptäckaren av Machu Picchu, allt i rätt proportion förstås.
Det verkar som att man kan känna på förhand när man närmar sig en upptäckt. Man börjar känna igen efternamnen, känner att man är på rätt spår, tills man äntligen hittar den information man så länge sökt.
Eller ibland upptäcker man det av en slump, medan man letar efter någon annan, när man av en tillfällighet hittar den pusselbit man länge sökt — det vill säga, när boken inte bara öppnar sig på rätt sida av sig själv. Det är några av de mystiska saker som händer när man forskar om avlidna personer.
Fast man hinner knappt fira. För varje lucka som fylls uppstår nya exponentiellt: vilka var föräldrarna? Var kom de ifrån?
Dessa upptäckter kom i cykler. Det fanns perioder av dvala och stagnation, ibland många år långa, då källorna och registren tycktes vara uttömda för alltid. Tills det, från en stund till en annan, dök upp en användbar uppgift, en ny teknik, ett spår.
Tiden gick och andra källor för släktforskning började dyka upp.
I mitten av 2010-talet dök flera webbplatser upp online med digitaliserade register. Det var ännu ett hav av upptäckter. Jag utvecklade flera andra släktgrenar.
Men det kom en punkt, särskilt i de tyska registren, då jag återigen tänkte: nu är det slut på den här släktgrenen, för registren är så illa skrivna, sannskyldiga klotter. Prästen var förmodligen mycket gammal, berusad, eller båda.
Men till min förvåning, en gång när jag besökte Schaffhausens historiska arkiv, läste tjänstemannen registret för mig bokstav för bokstav. Jag blev imponerad. Hur var det möjligt? Hon förklarade att det rörde sig om Kurrentschrift, en gammal tysk kursivskrift. Hon gav mig ett alfabet och rådde mig att öva på skriften var det bästa sättet att tyda den.
År 2011 föddes min lilla prinsessa och mitt arbete fördubblades, eftersom jag från och med då naturligtvis också måste inkludera min hustrus släktforskning.
Forskningen fortsätter.