Efternamnet Klamas sägs ha sitt ursprung i början av 1700-talet i Finska vikens region, vid Östersjön. Under det stora nordiska kriget (1700–1721), en konflikt mellan Sverige och en koalition bestående av Ryssland, Danmark-Norge, Sachsen och Polen-Litauen, bodde på Glamars gård den familj vars efternamn senare skulle registreras i de tyskspråkiga församlingarna i Estland i de förtyskade formerna Glamarsback och Clamasback — senare fastställda som Klamaspak och, hos vissa ättlingar, förenklade till Klamas.
Gården låg i Massby, i Sibbo socken, nuvarande Finland, då en integrerad del av Sveriges rike. Finlandssvenskarna har bebott regionen sedan medeltiden. Redan 1545 fanns femton gårdar i Massby, däribland Glamars gård. Massby och grannbyn Söderkulla tillhörde från 1500- till 1700-talet den adliga ätten Ekelöf, introducerad på svenska Riddarhuset (nr 217) — en uppgift som, som vi ska se, hjälper till att förklara familjeminnet av en koppling till Massby. Sibbo förblev i huvudsak svenskspråkigt i århundraden och bevarar detta kulturarv än idag.
Enligt traditionen — bevarad både bland ättlingarna och av Jõelähtme kommunfullmäktige i Estland, som bevarar den som en del av minnet av ön Rammu — ska de svenska myndigheterna ha straffat familjen för att ha härbärgerat och fött ryska trupper under kriget. Det berättas att endast den unge Klaus Klamaspak överlevde omkring 1710, gårdsägarens sonson, som korsade Finska viken i en liten segelbåt till ön Prangli, i nuvarande Estland.
Att historien cirkulerar lokalt, och inte bara inom familjen, visar att det rör sig om en gammal och delad tradition. Den bör ändå redovisas som tradition: inget samtida dokument bekräftar den, och det äldsta kända kyrkoregistret (1725) säger inget om en avrättning. Versionerna själva skiljer sig åt i detaljer — till exempel om Klaus mormor överlevde och flydde med honom, som familjetraditionen berättar, eller om endast sonsonen kom undan, som kommunen registrerar det.
Klaus uppfostrades av sin mormor. Enligt Jõelähtme församlings register arbetade han 1722 för Miku Hansu på Prangli. År 1728 gifte han sig i Jõesuu med Triinu, och vid det tillfället arbetade han fortfarande för samma arbetsgivare. I födelseregistren för barnen Mari, 1729, och Jaagu, 1731, uppges Klaus vara ägare till Idlase gård på Prangli. År 1736 dog hans mormor i en brand på gården, 70 år gammal.
Vad gäller ön Rammu trodde man länge att Klaus ankomst ägde rum 1737. Den äldsta dokumentära referensen är dock betydligt äldre: den daterar sig till 1725 och placerar honom redan då på Rammu sedan omkring tio år — det vill säga sedan omkring 1715. Prangli-perioden (Idlase gård, fram till början av 1730-talet) och Rammu-perioden överlappar faktiskt varandra, och den exakta ordningsföljden diskuteras fortfarande av forskarna. Registret är en anteckning av Jõelähtme kyrkoherde, balttysken H. C. Wrede, författare till församlingens äldsta kyrkobok:
«På ön Rammu, som tillhör Anja gods, har Klaus bott i omkring tio år och Jaak i åtta. De kom från Finland och är nu medlemmar i vår församling.» — Jõelähtme församlings register, 1725 (kyrkoherde H. C. Wrede)
Klaus ville bli fiskare, och eftersom han inte kunde lägga ut fiskenäten ensam, tillkallade han sin vän Jaak Lambot, även han från Sibbo-trakten. Båda bildade familj på Estlands kust. Klaus och Triinu fick fyra döttrar och sju söner — av de sju männen lämnade fem känd avkomma. Klaus dog 1757, 63 år gammal; Jaak hade dött tidigare, 1750, drunknad tillsammans med en son när en storm kantrade hans båt på väg till Rammu.
Familjerna Klamas och Lambot blomstrade. Till skillnad från de flesta invånarna på fastlandet var de fria, inte livegna — en sällsynt distinktion vid en tid då hela kustbefolkningen var underkastad livegenskap under Anja gods (Anija Manor), egendom tillhörande den balttyska adelsätten Staël von Holstein. I kyrkböckerna föregicks deras namn av ordet «Frei» (eller den estniska varianten «Pri», fri) fram till livegenskapens avskaffande. Statusen hade konkreta följder: när en fri dotter gifte sig med en livegen föddes barnen livegna; men när en livegen kvinna gifte sig med en Klamas eller en Lambot blev hon och barnen fria. Omkring tjugo gårdar anlades på ön. Allt virke som behövdes för uppvärmning och byggande måste köpas på fastlandet, liksom en del av förnödenheterna och hö till djuren under vintern. I gengäld sålde öborna fisk och andra havsprodukter.
Livet var inte lätt. Dricksvattnet var begränsat, och vissa familjer emigrerade så småningom till grannöarna Aksi och Koipsi. Ändå lärde de sig att leva under dessa förhållanden och expanderade genom generationerna till andra öar i regionen. Det var vanligt att de reste långa sträckor för att handla med sina varor — och samma sjöleder, gemensamma för vikens öar, tjänade också smuggling, först av salt och senare av sprit, en verksamhet som skulle prägla den lokala ekonomin i generationer. Det var genom dessa förbindelser som Klaus ättlingar etablerade kontakter med olika delar av Östersjön.
Ett märkligt skeende ägde rum 1911. Ättlingar till familjen Klamas bosatta på öarna Aksi och Koipsi vände sig till de finska myndigheterna och gjorde anspråk på rättigheter till den gamla Massby-egendomen i Sibbo — just det gods som hade tillhört den adliga ätten Ekelöf. Begäran nådde Finlands lantdag, vars sekreterare Ivar Ahava svarade dem per brev den 12 september 1911; anspråket avslogs slutligen av juridiska skäl. Episoden visar att minnet av en koppling till Massby och Sibbo-trakten fortfarande levde kvar bland Klaus ättlingar nästan två hundra år efter hans ankomst till öarna i Estland.
Den estniska forskaren Mati Laane för också fram hypotesen att Klaus var kopplad till familjen Erik Rosendal, en domare på Åland före kriget. En detalj ger tyngd åt förmodan: Rosendals yngste son, Johan, föddes 1694 — exakt det beräknade födelseåret för Klaus. Enligt denna tolkning skulle en del av de familjetraditioner som bevarats genom århundradena kunna representera ett avlägset minne av verkliga händelser som senare förvandlats till legend. Hypotesen har dock ännu inte dokumentärt bevisats — och inget register kopplar Klaus till Ekelöf-släkten, vars manslinje för övrigt redan hade dött ut före 1710.
Av den bosättning som Klaus grundade återstår idag endast ruiner och korsen på öns kyrkogård. Under andra världskriget flydde de flesta invånarna med båt till Sverige — vilket förklarar den starka förekomsten av ättlingar och släktträd i det landet — och de sista tvingades lämna Rammu av den sovjetiska makten 1952. Bland öns söner blev Johannes Klamas (1895–1921), född på Rammu, dekorerad med Frihetskorset i Estlands frihetskrig.
Släktträdet över Klaus Klamaspaks ättlingar har rekonstruerats utifrån Jõelähtme församlings register och andra estniska källor. Det omfattar cirka sex generationer dokumenterade på ön Rammu och grannöarna Aksi och Koipsi, fram till 1800-talet.
Klaus Klamaspaks ättlingars släktträd — klicka för att förstora
↓ Ladda ner hela släktträdet som PDF
År 2016 besökte Liesl Maud Klamas ön Rammu — samma ö där Klaus Klamaspak bosatte sig omkring 1715. Fotografierna dokumenterar landskapet, historiska byggnader och Finska vikens miljö som den ser ut idag.
