Familjen Klamas i Paraná

Ankomsten till Brasilien

I december 1876 anländer fartyget Kepler till Paranaguá, via Rio de Janeiro, kommande från hamnen i Antwerpen, med Valentin Klamas, 19 år, jordbrukare, ombord tillsammans med sin mor Bárbara Klamas (50) och sin bror Josef Klamas (16) — alla tyska katolska medborgare, från Rakowitz, provinsen Marienwerder, Västpreussen, med destination Curitiba.

Källa: Register över utlänningars inresa i Brasilien, Rio de Janeiros nationalarkiv.

Passagerarlista för fartyget Kepler, 11.12.1876 — namnen Barbara Klamas (nr 34), Josef (nr 35) och Valentin (nr 36) syns, med ursprung i Rakowitz och destination Curitiba. Rio de Janeiros nationalarkiv.

Från Paranaguá klättrade Valentin och hans familj upp för bergskedjan mot Curitiba och bosatte sig tillfälligt i kolonin Abranches tillsammans med andra polska nybyggare. Trots att deras medborgarskap anges som tyskt, tror jag att de var av polsk etnicitet — utifrån muntlig tradition och belägg, då de integrerades i Curitibas polska samhälle.

I slutet av 1700-talet ägde Polens delningar rum, då landet delades mellan kungariket Preussen, det ryska imperiet och det österrikisk-ungerska imperiet. Rakowitz kom att tillhöra Preussen — därav det tyska medborgarskapet i fartygsmanifestet.

Tomt nr 8 — Kolonin Rivière

Nästan ett år efter sin ankomst bosatte sig Valentin på tomt nummer 8 i kolonin Rivière den 31.12.1877. Någon gång mellan 1877 och 1880 gifte han sig med Lucia Kleina, troligen i Abranches eller Orleans — hon kom från Bielski, granne till Rakowitz i Preussen. Det finns inga fler uppgifter om hans mor Barbara. Hans bror Josef Klamas bosatte sig på tomt nr 33 i kolonin Santo Inácio.

Statistik över invånarna i Curitibas kolonier, 1887 — familjen Klamas post, tomt nummer 8, kolonin Rivière.

Läget för tomt nr 8 — 19 250 m² — tillhörande familjen Klamas i kolonin Rivière, Curitiba.

Den 07.10.1889 infann sig Valentim Klamas i Curitiba för att avlägga trohetseden till det brasilianska kejsardömets konstitution och lagar, och erkände därmed Brasilien som sitt hemland. Den 28.06.1898 överlät Valentim Klamas sin tomt i kolonin Rivière till João Maczonek, troligen det tillfälle då han flyttade med familjen till kolonin Thomaz Coelho, i Araucária.

Ockupationen av södra Brasilien

Enligt bullan Inter Coetera av påve Alexander VI, 1493, skulle de landområden som upptäckts eller skulle upptäckas bortom en meridian 100 mil väster om Azorerna och Kap Verde-öarna tillhöra Spanien. Genom fördraget i Tordesillas (1494) tilldelades Portugal de landområden som låg öster om den imaginära linjen som markerade 370 mil väster om Kap Verde-öarna.

Med dessa fördrag i kraft tillhörde södra Brasilien Spanien. Meningsskiljaktigheterna började med upptäckten av nya öar i Kap Verde-arkipelagen — enligt den spanska tolkningen gick linjen genom Airiri-bankarna i Cananéia-SP, i den portugisiska versionen i Laguna-SC.

Efter två århundraden av spansk ockupation och kolonisering i República del Guaíra (nuvarande delstaten Paraná), som invaderades och plundrades av São Paulo-bandeirantes, avträdde Spanien territoriet fram till Colônia do Sacramento i Uruguay genom Madridfördraget 1750.

Skälen som uppmuntrade invandringen

Fram till början av 1700-talet var endast portugiser tillåtna att bosätta sig i Kolonin. Efter hovets ankomst 1808 genomfördes en invandringspolitik understödd av Dom João med särskild lagstiftning. De främsta skälen var:

På den brasilianska sidan: ockupationen och koloniseringen av territoriet, behovet av att komplettera slavarbetskraften, främja försörjningsjordbruket och tillhandahålla arbetare för byggandet av stora offentliga arbeten.

På den europeiska sidan — huvudsakligen Tyskland, Italien och Polen — gick länderna under 1800-talet igenom ekonomiska och agrara kriser samt ständiga krig, vilket skapade en stor mängd emigranter.

I det specifika fallet med provinsen Paraná, som endast blev självständig 1853, beviljades incitament för markägande tillsammans med kejsardömets regering. Provinsens förste president, Zacarias de Góes e Vasconcelos (1853–1855), såg som den första utmaningen: "att befolka detta territorium på tvåhundratusen kvadratkilometer", och stiftade lagar för att främja utländsk invandring.

Linismen och koloniseringen av Paraná

Det var under Adolfo Lamenha Lins förvaltning som koloniseringen av Paraná fick en stor skjuts framåt — med ett nytt koloniseringssystem, annorlunda än de modeller som redan organiserats i provinsen och till och med i övriga Brasilien. Dess principer baserades på:

• Att tala sanning för invandraren om det nya hemlandet, undvika överdrivna löften;
• Underlätta transporten, undvika umbäranden och dålig behandling under resan;
• Dela upp goda jordlotter i närheten av folkrika centra, tillgängliga via vägar;
• Få nybyggaren att knyta an till marken han bebor genom äganderätt, underlätta dess förvärv;
• Förhindra att invandraren utsätts för förnedringar vid ankomsten till okända trakter;
• Etablera nybyggaren väl med de utlovade förmånerna och sedan befria honom från allt förmyndarskap, överlåta åt hans eget initiativ.

Detta system fick namnet Linismen. Under den relativt korta perioden av sin förvaltning grundade Lamenha Lins kolonierna Santa Cândida, Orleans, Dom Pedro, Dom Augusto, Tomás Coelho, Lamenha Grande, Lamenha Pequena, Santo Inácio och Rivière — och skapade det "gröna bältet" för att försörja Curitiba.