Lorenz Heinrich Petersen — Küürvaal (Knölval) · Litografi · Tallinn, 1851 · Tryckare: Friedrich Wilhelm Macdonald · Inskription på ålderdomlig estniska: «Pikka näpputegga wallasnalla» ("stor val visad för allmänheten") · Handskriven signatur: Johan Klamas
En knölvals strandning 1851 och en öfamiljs omvandling
I april 1851 avbröt en enastående händelse den hårda vardagen för öborna på Rammu och skrev för alltid in namnet Klamas i minnet av Finska vikens skärgård. Den 9 april, efter en storm på Östersjön, strandade en död knölval (Megaptera novaeangliae) på den lilla holmen Allu, intill Rammu. Djuret mätte omkring 9,68 meter i längd och vägde mer än tio ton.
Enligt muntlig tradition och Jõelähtme församlings register var medlemmar av familjen Klamas de första att upptäcka djuret. Som öinvånare hade de lokala familjerna rätt till resurser som spolades i land. Bärgningen och transporten av kadavret till Tallinn organiserades sedan med hjälp av två segelbåtar. I hamnen visades valen för allmänheten mot betalning, vilket snabbt blev en händelse av stort vetenskapligt och populärt intresse.
Invånarna försökte också utvinna fett från djuret för produktion av valolja. Samtida skildringar tyder dock på att den resulterande lukten var extremt intensiv och kunde uppfattas ända till grannöarna, vilket i slutändan begränsade denna verksamhet.
Kadavret förvärvades senare av Vetenskapsakademien i Sankt Petersburg för 850 rubel — ett exceptionellt belopp för tiden och för ett samhälle av den storleken. Transaktionen förmedlades av naturforskaren Karl Ernst von Baer, en central gestalt inom 1800-talets ryska vetenskap och en pionjär inom modern embryologi. Exemplaret preparerades under vetenskaplig övervakning, transporterades och monterades i Sankt Petersburg för osteologiska studier och folkbildning. Estniska källor uppger att skelettet finns bevarat än idag, möjligen vid Zoologiska museet vid Ryska vetenskapsakademins zoologiska institut.
Den ekonomiska påverkan var djupgående och omedelbar. Det mottagna beloppet fördelades mellan öns familjer, med Klamas och Lambot, som ledde hela verksamheten, i förgrunden. Med dessa resurser förvärvade invånarna moderna fiskenät och större båtar och började arbeta i mer avlägsna vatten samt utöka handeln med Tallinn och Helsingfors. Det skedde också förbättringar i boendet — byggandet av mer robusta trähus på stenfundament — och större tillgång till utbildning för de kommande generationerna.
Episoden blev en permanent del av öns identitet. I August Mälks litteratur, en estnisk författare som skildrade kustsamhällenas liv, tolkas händelsen som ett sällsynt ögonblick då havet, vanligtvis fientligt och snålt, förde med sig oväntat välstånd. Valen förändrade den regionala sociala hierarkin och väckte respekt — och avund — från grannsamhällena, som började kalla Rammus invånare för «valfångare», trots att de faktiskt inte hade jagat djuret.
Händelsen dokumenterades i vetenskapliga litografier. Särskilt anmärkningsvärt är verket av Lorenz Heinrich Petersen, framställt i Tallinn och tryckt av Friedrich Wilhelm Macdonald. Vissa tryck bär inskriptioner på ålderdomlig estniska — «Pikka näpputegga wallasnalla», "stor val visad för allmänheten" — samt anteckningar på latin och vetenskaplig ryska. På vissa exemplar förekommer den handskrivna signaturen Johan Klamas, vilket antyder en direkt koppling till familjen som organiserade bärgningen, även om detta samband inte formellt har bevisats.
